Berättelse på Göingska

Det där med dialekter har alltid fascinerat mej. Riktigt gammal Göingska ska man vara infödd för att förstå...
Texten nedan är hämtad ur Osby hembygdsförenings årsbok 2006 och är skriven av Viktor Ivarsson (delägare i BRIO).

(Uttalsregler finns längst ner på sidan.)

Älla sa konnen vi vall prada swänska dau

Far kriit brute swänska kassamagara frau norra Jöine, maisst frau lönsboasöjn, rojsa noj te Tyslann o jöra kassa. Da va vall ett par honnra sådana som hade hemma där, ännu bo där nölla. Ja ha träffat sådana ainna noj i Rastatt i Baden. Många hade valt i Tyslann o sinn fart hem ijen, ja tycke do maiste kassamagare en träffade hade vått där nön gång, do som hade famelje fastauss inte. Därfa sa träffa en sa många mänsko, kara o fruntemmo, i lönsboasöjn, som konna prada tyska.

Annars så kunna vi väl tala svenska (då)

Före kriget brukade svenska korgmakare från norra Göinge, mest från Lönsboda socken, resa ned till Tyskland och göra korgar. Det var väl ett par hundra sådana, som hade hemma där; ännu bo några där. Jag har träffat sådana ända nere i Rastatt i Baden. Många hade varit i Tyskland och sedan farit hem igen. Det synes mig, som om de flesta korgmakare man träffade (i Göinge) hade varit där någon gång, de som hade familj förstås undantagna. Därför träffar man så många människor, karlar och fruntimmer, i Lönsboda socken, som kunna tala tyska.

Sömma ä födda i Tyslann o konna daulet skriva swänska. Iblann rojste hojla fameljo noj te Tyslann. Min kusin Àutto han bodde i Wölgast i Pommon ainna te'an döö fa ett par aur sinn o hansa tjärinn o glöttana do bo där ännu. Ja va där en gàng o hälsade pàu dom, na ja skolle ud mä tjärinnen pa na teckenadära bröllopsrojse, dau bodden vi hos Àutto ojn da. Ojn gang, na vi va säl inne, sa kom hansa värkmästare in o frauade aitte Àutto. Han pradade nönslas platt pommoska, sa da konne inna mänske begriba 'nom. "Ja har ont o fastàu ojo", sa ja pa tyska. O mina tjärin sa: "ja ska hänta fru Swänsen". "Jàe älla sa konnen vi vall prada swänska", sa värkmästaren pa jöinska. O sa pradade ja mä'an pa swänska. Män'an hade ont o fastau, sa ja feck prada jöinska. Han matte ha vatt udomlanns läinne, täinte ja, han kan ju inte prada pau tjöppstasprauget, o sa sa ja: "Ä ni frau Lönsboa söjn?" "Näja ha allri vatt i Swärje", sa'an, o da lod ackurat som do prada i narra dojlen au Lönsboa söjn. "Ho konnen i dau prada swänska", sa ja. "Jòo, se ja ha vatt ihob mä swänska i töl auo", sa han. Sau hade 'an lärt se o prada "swänska". O 'an hade jort da sa bra, sa innen "lönsbonit" skolle fastautt, öd han va tysko.

Somliga äro födda i Tyskland och kunna dåligt skriva svenska. Ibland reste hela familjer ned till Tyskland. Min kusin Otto bodde i Wolgast i Pommern, ända tills han dog för ett par år sedan, och hans käring (hustru) och barnen bo där ännu. Jag var där en gång och hälsade på dem, när jag skulle ut med käringen på en sådan där bröllopsresa, då bodde vi hos Otto en dag. En gång, när vi voro ensamma inne, kom hans verkmästare in och frågade efter Otto. Han talade något slags plattpommerska, så ingen människa kunde begripa honom. "Jag har svårt för att förstå Eder", sade jag på tyska. Och min käring sade: "Jag skall hämta fru Svensson". "Ja annas så kunna vi väl tala svenska", sade verkmästaren på göingska. Och så talade jag med honom på svenska. Men han hade svårt att förstå, så jag fick tala göingska. Han måtte ha varit utomlands länge, tänkte jag, han kan ju inte uttrycka sig på köpstadsspråket, och så sade jag: "Är Ni från Lönsboda socken?" "Nej, jag har aldrig varit i Sverige", sade han. Och det lät ackurat som de tala i norra delen av Lönsboda socken. "Hur kunnen I då tala svenska", sade jag. "Jo, se jag har varit samman med svenskar i tolv år", sade han. Så hade han lärt sig att tala svenska. Och han hade gjort det så bra, att ingen "lönsbonit" skulle förstått, att han var tysk.

"Hocken ha sait fa tyskana, öd do kalla me fa rausaheren?"

Na en inte kan prada udlänska, sa ä da ligast o bo hemma i Swärje. Män tjäna en bra päinno, sa gaur da udriges må, o sa kan da ju va rolet o ha sojtt se om i värden. Sau ha manga kassamagare frau Lönsboa söjn täint. Na mästarana ha kommet hem frau Tyslann, klaidda som hàskab, fa o "hänta" fölk, sa ha do fö'jlt mä, na do ha hört, öd en kan fau brännvin o bir i hauènda handelsbo i Tyslann, sa ha da gautt laittare. Da gaur farajsten laittare fa jöinana än andra o fara ud i värden, dara fàrfädo ha ròjst ud i langa bàno o vatt najstans övo hojla vaistra Europa. Do va sa illa twòngna te da. Do konne ju inte aida stojn hällo o nöt I annat va da knappt i narra Jöine. O sa bar da ud i värden fa o säjla, hö do jòo: kar, stola, möblo som söffo, kommoda, sjiffönjera, pillestàa, bìraua o klaiaskab, (pjältaskab), bor o tecket. O sinn sa jòo do: stia, hôrnsjea, Ila, rivo, wespa, sjättetrai, tönnebaunn, täickevejo, lòiskaut, resel, kolafad, ojnekassa, nävodauso, kömma o spejla au mässin o snusdauso au nyselvo o au mässin, bessel, sela, botraj, söljo, haistaskrabo o koskrabo, oilltäinno, oillgaffla...

"Vem har sagt för tyskarna, att man kallar mig för Råsaheren?"

När man inte kan tala utländska, så är det likast (bäst) att bo hemma i Sverige. Men förtjänar man bra med pengar, så går det utrikes också, och så kan det ju vara roligt att ha sett sig om i världen. Så ha många korgmakare från Lönsboda socken tänkt. När mästarna ha kommit hem från Tyskland, klädda som herrskap för att "hämta" folk, så ha de följt med. När de ha hört, att man kan få brännvin och bier i varenda handelsbod i Tyskland, så har det gått lättare. Det går förresten lättare för göingarna än för andra att fara ut i världen, deras förfäder ha rest ut i långa banor och varit nästan över hela västra Europa. De voro så illa tvungna till det. De kunde ju inte äta sten heller, och något annat var det knappt i norra Göinge. Och så begav man sig ut i världen för att sälja vad man gjorde: kärl, stolar, möbler, såsom soffor, kommoder, chiffonjeer, piedestaler, byråar och klädskåp, bord och dylikt. Vidare gjorde de: stegar, hornskedar, liar, räfsor, vispar, skäkteträ, tunnband, täckevidjor (användes vid täckning av halmtak), lieskaft, rissel, kolfat (korg, rymmande ca 6 liter), enekorgar, näverdosor, kammar och speglar av mässing och snusdosor av nysilver och av mässing, betsel, selar, bogträn, söljor, hästskrapor och koskrapor, eldtänger, eldgafflar...

...sackotäinno, lommekniva (faullekniva), täjlekniva, kassakniva, hùudla, sela- besla, ko- o faurabjällo, järnrinna, läingka, legane, kardo, skrobbo, sjeakroga au horn, strygspauno, selakroga, saialöbe, bikybo, valna, langvaina, viikassa, kàusta, höjbuo, bastaroib, bösso (blissinabösso), snärta, snärtarojvo, sjalusio, pläla, hàspo, varpo, spinnracka, spòlteracka, häglo, hàra, auo, jul, onnrago, onn- kaustaskaut, tòsajso, traisko, traisjea, bosta, glöttasläa, sparkstöttina män allra maist steckekassa. Ja nämne bara da do ha jort fa haunn, o laint ifrau öllt. Sinn sa brände do tjäre o kotte beg. O fruntemmon do vävde naisduga, lommeduga, duga, fàklai o tecket.
Haur söjn hade sett. I Lönsboa söjn jors do maiste kassana, ainna te en hal meljon kassa fa aoret. Kassana vor do som komme läinst ud i värden, te Danmark maist te o bejynna må män sinn te Änglan män ossa te Tysslan, Hollan, Bäljien, Frangkrige o Narje. Sau bar da i väj mä jöinana, dän ojne aitte dän andre, o sömma blèe där fa ölle. Fasst rojste do må toget o sinn må àpaustlahaistana.
Blann dom, som da hade bort i väj må, va da ojn do kallte fa Rausahean.

...sockertänger, fickknivar (fällknivar), täljknivar, korgknivar (för korgtillverk- ning), huvudlag (del av betsel), selbeslag, ko- och fårbjällror, järnringar, länkar, lekande (lekare, på rep o dyl), kardor, skrubbor (grovkardor), skedkrokar av horn (används vid vävning), strykspånar, seldonskrokar (av trä, att hänga seldon på), sädlöpen (korg för utsädet då man sår), bikupor, vagnar, långvagnar (lång stång mellan fram- och bakkärran i vagn), videkorgar, kvastar, höbågar, bastrep, bössor, (blissingabössor, bössor tillverkade av inbyggarna i Blissingatorpet i Gylsboda, Örkened), snärtar, stärtrevor, jalousier, pläglar (slagor), haspar, varpor, spinnrockar, spolterockar (redskap att spola garn på), häcklor, harvar, årder, hjul, ugnsrakor, ugnskvastskaft, ullsaxar, träskor, träskedar, borstar, barnslädar, sparkstöttingar men allra mest korgar av stickor (ett slags spån). Jag nämner blott det de ha gjort för hand och långtifrån allt. Vidare brände de tjära och kokade beck. Och fruntimren vävde näsdukar (huvuddukar), fickdukar, dukar, förkläden och liknande.
Varje socken hade sin specialitet. I Lönsboda socken gjordes de flesta korgarna, ända upp till en halv miljon korgar om året. Korgar voro de som nådde längst ut i världen, till Danmark mest till att börja med, men sedan till England men också till Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och Norge. Så bar det i väg med göingarna, den ene efter den andre, och en del blevo där (ute i Europa) för alltid. Först reste de med tåget och sedan med apostlahästarna.
Bland dem som hade rest ut, var det en, som kallades Råsaheren.

Han jeck nu hos min kusin Àutto i Volgast i Pommon o joo kassa pa arbestina o jeck o hade lojsamt, na'an va frio, fa han konne inte ännu prada vackens plattpommoska älta tyska. Àutto hade tyska arbeara må, som hade lärt se o jöra swänska kassa. Do swänske arbearana va fa da maista ude o drocke bir om koillana, do tyske, som ä sparsamma, va fa da maista hemma. Da va som salt dryt o gau där säl. O ojn koill skotte Rausahean gåu in te tyskana. Na 'an kom i fastan, knabbade 'an pa darna, som tjöppstafölk jöra, innan do gått in te främmat fölk. Tyskana hade sojtt ude pall gaurn hocken da va o trodde 'an drev må dom, na 'an knabbade, därfa sa sa do "heraus", fa 'an skotte fastau, öd da jeck inte o driva må dom dän gangen. Da tyska "heraus" sis ju ligadant som na tjöppstafölk sia "härr Raus" (om do sko sia raus som lönsbonitono jöra), sa Rausahean ble galen. Han jeck in te Àuttos o sa: "Hocken ha salt fa tyskana, öd do kalla me fa Rausahean?" Då inte gött o va främmad man i främmat lann, som jöinana ha vatt sa met. Min kusin Àutto hade, na'an va here, vatt i Tysslann, na'an ble stàrre i Änglan, twau ganga i Àmerika (accenten växlar från äldre Àmerika till yngre Amérika, Amerka), dän ojne gangen i Alaska i gruvo, o te sist i Tysslan ijén, där 'an döö bara kringsve fämti aor gammal.

Han gick nu hos min kusin Otto i Wolgast i Pommern och gjorde korgar under arbetstiden, och gick och hade det tråkigt, när han var fri, för han kunde ännu inte tala varken plattponnnerska eller tyska. Otto hade tyska arbetare också, vilka hade lärt sig att göra svenska korgar. De svenska arbetarna voro för det mesta ute och drucko bier om kvällarna, de tyska, som äro sparsamma, voro för det mesta hemma. Det var som sagt drygt att gå där själv. Och en kväll skulle Råsaheren gå in till tyskarna. När han kom i farstun, knackade han på dörren, som köpstadsfolk göra, innan de gå in till främmande människor. Tyskarna hade genom fönstret sett, vem det var som kom, och de trodde, att han drev med dem, när han knackade, därför sade de: "Heraus" (ut), för att han skulle förstå, att det inte gick att driva med dem den här gången. Det tyska "heraus" uttalas ju likadant, som när köpstadsfolk säga "herr Rås" (om de skola säga Rås, som lönsboniterna göra) så Råsaheren blev ond. Han gick in till Ottos och sade: "Vem har sagt för tyskarna, att man kallar mig för Råsaheren?". Det är inte gott att vara en främmande man i ett främmande land, som göingarna varit så mycket. Min kusin Otto hade varit i Tyskland, när han var pojke, i England, när han var större, vidare två gånger i Amerika, den ena gången i Alaska i gruvor, och så till slut i Tyskland igen, där han dog blott omkring 50 år gammal.

Na en kar mä sa lide äventyrslust, som han hade, far omkrinn på tecket vis, dau kan en veda, ho da ha vatt må jöinana. Fa da loja klimatet o jiftige gasana i gruvono sa ta ppte Àutto tännen o feck värk i lejono, na'an va i da räliga Alaska. Doktarana sia, öd da konne jöra nöt må, öd do inte konne fau fasko mad o grönsago o tecket, men doktra do haj u sa manga tosaforo far se sa. Àottos bror han har nön slass fino plass ve gruvono i Alaska, han sleppo o bo där mon autta maunada om aurt, sinn ä 'an hemma i sina ville i Kalefònien. Han ä rigo som ett tröll, glöttana ä doktara o advokàto o tecket fint. Ojn gang sjickade bolàget nom te Kuba o stau far nöt ve gruvono do hade där, där va 'an na ti. Han kom te Amerika na 'an va säjstan aur. Nu ä 'an vall övo säjsti o snart rigo nack, sa 'an kan slau se te ro i Kalefönien o ha da gött.

När en karl med så lite äventyrslust, som han hade, far omkring på så sätt, då kan man veta, hur det varit med göingarna. För det svåra klimatet och de giftiga gaserna i gruvorna tappade Otto tänderna och fick värk i lederna, när han var i det räliga Alaska. Läkarna säga, att det kan göra något också, att de inte kunde få färsk mat och grönsaker och liknande, men läkare ha ju så många stolligheter för sig så. Ottos bror har något slags fin plats vid gruvorna i Alaska, han slipper att bo där mer än åtta månader om året, sedan är han hemma i sin villa i Kalifornien. Han är rik som ett troll, barnen äro läkare och advokater och dylikt fint. En gång skickade bolaget honom till Kuba för att förestå något vid gruvorna på ön, där han var en tid. Han kom till Amerika, när han var sexton år. Nu är han väl över sextio och snart så rik, att han kan slå sig till ro i Kalifornien och ha det bra.

UTTALSREGLER

o uttalas å, t ex konne (kunde).
o uttalas o, t ex mor.
a =ljust a som i hatt. a kan i dialekten var långt, t ex lado (lat).
a = mörkt a som i hat. a kan i dialekten vara kort, t ex padda (padda).
w uttalas som i engelskans well (oäll), t ex twau (toau, två), twaul (toaol, tvål).
`= grav accent som i ànden (t. ex. den onda anden).
´= akut accent som i ánden (fågeln).
Uttalet av r överlämnas åt läsaren. Oftast är det ett skånskt r, det kan också vokaliseras till å, t ex moå (mor), eller till a, t ex faa (far), väamt (varmt). I heren (pojken), fåret (farit), böret (burit) vokaliseras rentav re: hean, faat, boat. Ibland uttalas r inte alls, t ex haskab (harrskab, herrskap).
Nordskånskt å skrivs au (uttal: ao).
Nordostskånskt e skrivs oj, t ex stojn (uttal: ståin), sten.
sje-ljudet skrivs sj, t ex sjickat, skickat.
tje-ljudet skrivs tj, t ex tjojo, ledsen, tjäring, käring.
Övriga konsonanter och vokaler uttalas ungefär som i riksspråket.

© Osby hembygdsförening 2006

<<<--- Tillbaka