Luffare - minnen nedskrivna av Gunnar Nilsson

Min vän Gunnar Nilsson har här skrivit ner sina minnen av luffarna som förr strök omkring i våra trakter. Lösdriveri var ett brott på den tiden och därför så var de människor som av någon anledning var ute på vandring tvungna att utöva ett yrke av något slag. Det kunde vara ren försäljning eller något hantverk, ty att bara driva omkring och ägna sej åt tiggeri, det gick då rakt inte an!

Luffare

Den första vandringsmannen jag minns är en som vi kallade "Belgaren". Han var alltid klädd i brungrå kostym och vegamössa och bar alltid en unikabox med sig med lite varor i som han hade till försäljning; synålar, säkerhetsnålar, sytråd m.m. Det sades att han hade varit med i första världskriget och därför verkade lite nervig. Min far berättade för honom att han talat med hemvändande soldater i Canada som berömde belgiska soldater för deras mod och tapperhet och då brukade Belgaren skina upp.

Sen kom ganska ofta en som vi kallade "Likkistegubben". Han drog en kärra efter sig som liknade en likkista på fyra hjul. I den kistan förvarade han förtenningsattiraljer som han förtennade koppar med, samt en smärgelmaskin att slipa knivar och saxar m.m. på. Även matvaror förvarade han där, lök var hans favoriträtt och det använde han till varje mål. Smör var i hans tycket inte alls bra, då var margarin mycket bättre. Dricksvatten hämtade han upp från diken men det skulle vara rinnande vatten där han hämtade upp.
Jag och min yngre bror var särskilt intresserade att se när han bäddade för natten, särskilt en natt då det var 17 grader kallt! Han erbjöds att ligga inne i stallet men det vägrade han för han sa det var inte tyst nog, så han kröp ner bland agnar och halm i sin kärra och på morgonen sa han att sömnen hade varit god hela natten. Det är ofattbart vad människor kan anpassa sig!
Troligtvis hade han blivit sjuk eller trött på sin vandring, för enligt ryktet hittades han en dag vid sin kärra, han hade tagit sig av daga.

Sen var det en vandringsman som jag särskilt kommer ihåg som kallades "Godag-Godick". Han var från Bjuv i Skåne och var en väldigt kraftig man. Han var i sin ungdom ordningsvakt vid dansbanor och han berättade hur han fick god ordning på bråkstakarna genom att han tog en i varje hand och böstade dom tills dom var lugna och snälla!
Ett trevlig minne av Godag-Godick, jag tror det var 1942 under andra världskriget, var när jag råkade vara ensam hemma då han kom och frågade vänligt om han kunde få något att äta. Vi hade gott om bröd men ont om smör, så han fick nöja sig med ister. Kaffe fanns icke men man hade rostat råg som jag kokade två liter kaffe av. Godag-Godick åt och drack med god aptit så när han var färdig var både bröd, fett och kaffe slut.
Jag tror att han hämtade tröst från bibeln som han alltid bar i ett knyte och en gång citerade han från den, det var när mul- och klövsjukan grasserade och min far vägrade låta honom ligga i stallet p.g.a. smittan. Då minns jag att han sa till min far; "vad hälst ni har gjort mot en av mina minsta det har ni gjort mot mig".

Sen är det en man jag minns väl som gick under namnet "Borringen" och som alltid bar den tidens stora klumpiga träskor. Han hade i sin barndom gjort lite rackartyg och för det blev han inlåst i en jordkällare och det sades att han blev mentalt störd av detta. Som gammal bodde han på ett ålderdomshem i Glimåkra i Göinge, men där trivdes han inte så bra så han gav sig ut på vandring i byarna. Han var snäll och beskedlig så han hade inga problem med att få logi och lite mat i stugorna men myndigheterna tyckte inte om att han drev omkring, så dom sände honom ofta tillbaka till hemmet. Men efter ett tag var Borringen ute på vandring igen. En kväll kom han till en gård där en man hade avlidit och som sed var på den tiden stod kistan uppställd på logen. Detta brydde sig inte Borringen om utan han klättrade upp på höloftet och lade sig för att sova. Gårdens folk undrade vad det var dånade och klampade ute på logen och satt skrämda kvar inne i huset, rädda att det var den avlidne som spökade. Frampå morgonkvisten repade dom till sist mod och gick ut på logen och där fann dom Borringen fridfullt sovandes på höloftet. Det var bara hans tunga steg med träskorna som dom hört.
När Borringen blev trött på sin vandring behövde han komma tillbaka till hemmet i Glimåkra för att vila upp sig och då åkte han tåg från Hultabergs station. Men tågtider och sånt brydde han sig inte om, han brukade säga att "det kan komma ett tåg skakandes när som helst!"

Ett par gånger om året kom ett par som hette Sixten och Tilda. Han var från Dalarna, det hördes på dialekten. Sixten kom alltid lite före Tilda för han ville gärna öppna sin unikabox först, men min mor genomskådade detta så väntade lite och lät Tilda komma till tals först. Sixten var den som brukade läsa upp vad dom hade till försäljning och med sin vackra röst och dialekt hamnade Tilda i skymundan och det gillade Tilda inte!
Jag minns inte att dom någonsin frågade efter mat eller logi så hur dom ordnade detta vet jag inte
Ett särskilt minne har jag av Sixten, det var en gång när han kom och hade väldigt ont. Han hade ådragit sig en urinvägsinfektion. Sixten bad då min äldre bror att titta efter hur det såg ut men han vägrade och sa att han inte begrep sig på sånt. Då bad Sixten min bror att gå in och hämta en spegel. Det hörde till saken, att Sixten hade en mage som liknade en myrstack och som omöjliggjorde all sikt nedåt, men med hjälp av spegeln kunde han själv diagnostisera åkomman. Nästa gång Tilda och Sixten kom åter var han kry igen.

Det fanns förstås många fler luffare än bara dom jag har skildrat, men dom kom bara sporadiskt och tiggde lite mat.

Men det förekom vid ett par tillfällen att vi fick besök av ett ganska stort gäng både män och kvinnor som kallades "tattare". Dom kom körandes med hästar och vagnar och frågade vänligt om dom kunde få låna köksspisen och laga lite mat. Min mor blev nog lite skärrad så hon sa ja meddetsamma. Jag kommer ihåg att dom stekte fläsk och ägg och kokade kaffe. Sen satt dom inne i vardagsrummet och åt. Dom hade många barn och jag kommer särskilt ihåg att ett barn skrek så väldigt och då kvinnan fram det ena bröstet och skulle väl trösta, men det gav inget resultat. Då sa hennes man "stoppa in den j...a skinnbiten och ge honom riktig mat!" Då började kvinnan tugga bröd som hon stoppade i barnet och det gav bättre resultat.
Denna familj blev med tiden bofasta och skaffade bilar och arbete och fick på så sätt ett bättre liv.

En luffare som jag också minns var en man som sålde dikter som han enligt egen uppgift själv totat ihop. Han hade vandrat på Upplands vägar och hade haft det mycket svårt. Jag kommer ännu ihåg lite av en av dikterna:

Jag gick mig halt,
frös och svalt,
låg i lador det var kallt,
men Upplands bönder tänkte jag,
får sin lön på domens dag.
Då komma dom till Belzebub
och stekta bli till rubb och stubb,
medan luffaren i himmelns sal,
njuter evig fröjdebal...

Vi barn tyckte det var intressant när någon av dessa vandringsmän kom, dom hade alltid något att berätta. Någon TV eller radio hade vi ju inte på den tiden så deras besök och berättelser blev ett välkommet avbrott i vardagen.
Aldrig hörde jag talas om att dessa människor stal eller bar sig illa åt.
Jag avslutar med att säga; heder åt deras minne.

Gunnar Nillson, Fjärkulla.

<<<--- Tillbaka