SNAPPHANAR

Jag växte upp i Göingeskogarna, precis på gränsen mellan Skåne och Småland. Det är omöjligt at bo i dom trakterna utan att höra talas om snapphanarna och Loshultskuppen. Som barn brukade jag och min kusin leka i skogen och drömma om att vi skulle hitta den enligt sägen försvunna Loshultskatten. Man kan lugnt säga att dom stora skogarna och deras historia, verkligen sätter fart på fantasin...

Här följer ett utdrag ur historien om snapphanarna och Loshultskuppen. Jag hittade texten i en turistbroschyr om Göingebygden.

Snapphanar - stråtrövare eller patrioter?

EN EGENSINNIG KUNG

Första gången vi möter snapphanerörelsen var i kriget mellan Danmark och Sverige 1643-1645. Men det var först under Karl XI:s krig 1675-1679 rörelsen blommade ut för fullt. Snapphanarna har också skildrats på de mest motsägelsefulla sätt beroende om det skett från dansk eller svensk sida. Från svensk sida kallades alla skåningar och blekingar som bar vapen mot Sverige snapphanar medan de från dansk sida benämndes friskyttar. Men som i alla krig av inbördes karaktär skedde det övergrepp på båda sidor och sanningen finns möjligen där emellan.

Helt klart är att inget av de nordiska krigen har varit så grymt och skoningslöst som det så kallade snapphanekriget. Ända in i vår tid har det i Göingebygden roatt ett visst hat mot just Karl XI. Det gav sig uttryck när den senaste femhundra kronors sedeln gavs ut. Inför utgivningen avsändes en protest från några örkenedsbor till dåvarande riksbanksfullmäktiges ordförande Gunnar Sträng om att man inte ville ha en "folkmördare" på sedeln. Karl XI gav nämligen 1678 order om att hela örkeneds socken skulle brännas och allt mankön som gevär kunde bära skulle slås ihjäl. Således ett beslut att bränna en socken i sitt eget land. Det hade örkenedsborna inte glömt. Men mer om detta längre fram.Vem var då denne "folkmördare" som av svenska historiker ofta omtalas som den djärve, oförvägne "gråkappan" som sprängde fram i landet på ystra hästar och deltog i vilda jakter eller stred i spetsen för sina ryttare.

Han föddes på Stockholms slott den 24 november 1655. För att skaffa kronprinsen de bästa lärare söktes det med ljus och lykta över hela landet. Men fadern Karl X Gustav hann inte med att skaffa någon guvernör åt sin son eftersom han hastigt avled under riksdagen i Göteborg 1660. Det blev förmyndarregeringen och änkedrottningen Hedvig Eleonora som fick ta sig an kronprinsens vidare utbildning. Men det var ingen lätt sak. Han gjorde i stort sett som han ville och utmärkande för honom var hans hetsiga lynne. Lekar och kroppsövningar älskade han mest och sökte sig gärna till äldre officerare. Han lärde sig råa seder och gav inte akt på den hållning och självbehärskning som fodrades av en kung. Men kung blev han 1772 endast 17 år gammal.

SKOGARNA BEFOLKAS

Göingebygden var sedan urminnes tid speciell. Det gäller såväl natur som människor. Den skogklädda och otillgängliga delen av norra Skåne utgjorde en naturlig gräns mellan Sverige och Danmark. Ek- och bokskogar med resliga tallbestånd där villebrådet strävade fritt och där människor kunde dryga ut sin magra kost med exempelvis skogsfågel. I tidiga år lärde sig skogsbygdens unga att hantera gevären som också tillverkades av egna skickliga bössesmeder. Järnmalmen hämtades i åar och myrar och så gott som varje gård hade sin egen smedja. Människorna i Göingebygden talar än i dag om folket nere i Skåne och om folket i Småland. Själva anser de sig inte besläktade med någondera utan de är enbart Göingar.
Under danska tiden som sträckte sig århundraden tillbaka med undantag för en liten period på 1300-talet levde människorna i skogsbygden ganska fritt. Köpenhamn den avlägsna staden var även skogsbornas huvudstad och när danske kungen skulle välja sin livvakt föll det naturligt att de resliga göingarna fick budet. Efter freden i Roskilde 1658 blev det annat. Sveriges krig krävde uppoffringar i såväl proviant som persedlar och soldater. Utskrivningarna blev legio. Bondsöner sändes iväg till krigen ute i Pommern eller Tyskland för att aldrig mer återkomma och allt fler valde därför att gå på skogen.
Som exempel kan nämnas att på hösten 1660 skulle i Kristianstads och Blekinge län tillsammans utskrivas 588 personer men bara 445 infann sig. De utskeppades till Narva och andra svenska fästningar. Samtidigt med utskrivningarna rådde missväxt och dyrtid i Skåne. Att bli uttagen till soldat betraktades som att bli dömd till döden eftersom någon sällan återsåg hembygden.
Ytterligare ett gissel var ryttarinkvarteringarna. Sedan Karl X Gustav avlidit fick förmyndarregeringen ta sig an landets återuppbyggnad. Försvenskningen av de nya provinserna skulle ta fart och samma lag som gällde uppe i Sverige skulle nu även tillämpas i de nya landskapen. Men befolkningen gjorde motstånd. De ville behålla sin gamla lag och rätt som de lovats vid fredsuppgörelsen.
Cirka 900 tyska ryttare skulle inkvarteras på bondgårdarna i skogsbygden. Bönderna skulle också erlägga 30 daler till varje ryttare plus tre daler i kosthåll. Sommaren 1661 började en del bönder överge sina gårdar i rädslan för sina liv. De tyska ryttarna var inte nådiga. Regeringen förstod till sist att läget var ohållbart och de tyska ryttarna skeppades tillbaka till kontinenten. Men det blev bara en kort andningspaus. Redan på hösten fick Överste Georg Henrik Lybecker order om att inkvartera sitt regementet i Skåne och Blekinge. Våren 1662 skedde inkvarteringen som för till exempel Örkeneds del betydde att på 31 av socknens 68 gårdar inrättades gårdsbruk. Ryttaren skulle få bruka fjärdeparten av gården och dog bonden skulle ryttaren även få ytterligare en fjärdedel.
Liknande var förhållandet i Glimåkra och Loshults socknar. Övergrepp följde i mängder på bönder och deras hustrur. Bevarade rättegångshandlingar talar sitt tydliga språk. I december 1667 hölls rannsakningar med sockenmännen i Östra Göinge härad och då framkom massor av klagomål. Hela tiden stegrades hatet mot överheten.
Inte alls märkligt att det blommade ut på allvar när det blev känt att Danmark ater förklarat Sverige krig i förhoppningen att kunna vinna tillbaka de förlorade landskapen. En skånsk kommission inrättades 1669-1670 i hopp om att rätta till förhållandena och påskynda försvenskningen. Kommissionen kom emellertid oftast att verka som skiljenämnd i egendomstvister och dä främst mellan bönder och ryttare eller dragoner. Övervåldet hade nämligen fortsatt och några straff hade sällan utdömts. Militären stal också många av böndemas hästar som de sedan avyttrade uppe i Småland. Såväl meniga som officerare bjöd även till sig vänner på bondens bekostnad.

Danskarna anfaller och göingarna hämnas

Den I juni 1676 slogs den svenska flottan ut av danskarna i ett sjöslag vid Öland och nu ville danskarna även ta igen de landskap som förlorades vid freden i Roskilde 1658. Den 29 juni 1676 landsteg den danska hären, 14 000 man stark vid Rå och den 3 juli intogs Helsingborg. Den 11 juli föll Landskrona och vägen var därmed öppen mot Kristianstad. Förmyndarregeringen hade tydligen slarvat med fästningarnas underhåll i Skåne. Nu vädrade skåningarna och då främst människorna i Göingebygden morgonluft.

Det danska blixtkriget gav befolkningen råg i ryggen och skogarnas folk slöt sig samman. Det bildades små enheter av såväl rövarband som frikårer som kom danskarna till hjälp. Från svensk sida skildras motståndsmännen enligt historikern Sven Bring: "Ett fördömt avskrap av all liderlighet hade rotat sig tillsammans under namn av snapphanar och utövade ett oerhört överdåd på vem de överkommo. De plundrade, mördade och brände. Deras bitterhet vände sig mot de svenska och alla svenskt sinnade. Igentligen började de utöva sina bovstycken sedan fältkassan vart plundrad i Loshult".

LOSHULTSKUPPEN

I Osby sockens kyrkobok står följande att läsa:

"Anno 1676 den 24 juli blev en stor del av konungens penningar, bestående av plåtar och vita penningar sammanpackade i tunnor, samt ett kungligt tält, bortrövat uti Loshult utav ett danskt parti jämte många göingebönder."

Eftersom den svenska hären kände sig underlägsen den danska och led brist på livsmedel retirerade man upp mot Småland. Vid denna reträtt blev ett stort antal vagnar med härens avlöningspengar, ammunition och kungens tält stående på fälten söder om Loshults kyrka nära smålandsgränsen. Eftersom danskarna nyligen intagit Landskrona ansåg sig svenskarna ganska trygga här uppe i nordskåne och därför var bevakningen av trossen ganska bristfällig. Detta uppmärksammades givetvis av bönderna i grannskapet. Tänk om man nu kunde hjälpa danskarna genom att ta hand om de här underhållsfororna men då ville det till förstärkning. Därför sändes Per Christiansson och Sven Nilsson, Östra Genastorp, Jöns Månsson, Marklunda, Jöns Jeppesson, Sven Åkesson och gamle Per i Hönjarum till Landskrona för att få dansk soldathjälp. Eftersom den danske kungen i början av kriget inte gärna ville veta av enskilda aktioner fick han därför inte nys om att ett tiotal ryttare och en trumpetare följde med göingebönderna till Loshult. Samtidigt som göingebönderna gett sig iväg till Landskrona gick budkavlarna i bygden om att böndema skulle samlas vid vissa platser för att sedan tillsammans göra ett anfall mot den svenska foran så snart de danska soldaterna kommit fram. Totalt samlades 150 bönder och bonddrängar från Osby, Loshult, Hästveda och Broby socknar vid Hönjarums bro och Marklunda.
En del var beridna och utrustade med de långa göingebössorna, andra hade kommit till fots med käppar och påkar. Bonden Olof Ingemansson från Gråshult hade beväpnat sig med en hacka. Med de danska ryttarna i täten anfölls den svenska trossen. Svenskarna blev totalt överraskade. I första anfallet stupade nio svenska ryttare och efter ytterligare en kort strid drog sig svenskarna över smålandsgränsen vid Getabäck. Men det mesta av trossen fick lämnas kvar och den plundrades grundligt.

Hur aktionen mottogs av den danske kungen är tvetydigt. Den danske trumpetaren blev emellertid arkebuserad då han återkom till Landskrona, kanske hade hans avvikelse betraktats som myteri. Mickel Jönsson från Marklunda däremot fick en riksdaler i drickspengar då han överlämnade ett bit av svenske kungens tält till kung Kristian. Smålänningarna som hörde om det lyckade överfallet på skånesidan passade även på att stjäla en del av det som räddats över gränsen. Karl Xl försökte med alla medel att spåra upp en del av de förlorade pengarna men det mesta blev kvar hos bönderna. Först då kriget var slut hölls rannsakningar som gav en del resultat men mycket är fortfarande borta. In i modern tid har det hittats kopparplåtar i jorden som härrör sig från Loshultskuppen. Våren 1996 hittades tio kopparplåtar vid skogsplantering strax norr om skånegränsen vid Loshult.

Tärningsspel om livet

Eftersom själva domsprotokollet inte återfunnits finns det inga namn över dem som dömdes till döden. Men klart är att dödsdomar fälldes och de skulle verkställas genom tärningsspel som var vanligt på den tiden. Av tio som dömdes till döden skulle tärning slås som innebar att en skulle avrättas av de tio som var dömda. Att så skulle ske framgår av ett brev daterat i Broby den 14 februari 1685 till generalguvernören Ascheberg från häradshövding Johan Anckar och rannsakningskommissionens ordförande auditör Johannes Torstensson Bergquist. Enligt Ascheberg skulle tärningsspelet skett samtidigt med göingarna och smålänningarna. Men det framgår av brevet att spelning redan skett den 10 februari i Småland och skulle ske för göingarnas del i Broby den 19 februari. Utöver dödsstraffen utdömdes i vissa fall dryga penningböter. Det upplystes också i kyrkorna att den som kunde lämna sådana uppgifter att någon blev fälld för att deltagit i överfallet skulle få tredjedelen av det byte denne hade tagit. Vid den omfattande rannsakningen framkom att endast bönder och folk från de tidigare namngivna socknarna var med om överfallet. Märkligt nog förekommer ingen örkenedsbo i förhörsprotokollen men där skulle snapphanerörelsen blomma ut längre fram under kriget.
Kanske kungen tyckte det var lite genant att hans krigskassa så snöpligt blev stulen. Ett pardonsbrev utfärdades 1685, som innebar att ingen kom att avrättas för att ha deltagit i den beryktade "Loshultskuppen".

UGGLEHERARNA

("Herar" betyder pojkar på göingska)

Om det var loshultsöverfallet som kom att bli den tändande gnistan till den mera intensiva snapphanerörelsen är svårt att säga men helt klart var att efter denna händelse tilltog överfallen på svensksinnade och mindre svenska ryttartroppar.
Karl Xl samlade snart en större här för att kasta tillbaka danskarna som nu vunnit fotfäste även i Blekinge.
Kristianstad belägrades och samma var förhållandet med Kristianopel i Blekinge dit bröderna, amiral Hans Wachtmeister och Överste Axel Wachtmeister anlände den 15 februari 1677 och började belägra staden. Riksrådet Johan Gyllenstierna anförde en hop bönder och allt var klart för stormning den 25 februari. Inför hotet kapitulerade den danska garnisonen och kommendanten Överste Lutz med officerare "fick gott ackord". Men 70 göingebönder, utan tvivel snapphanar som sökt sin tillflykt till fästningen utlevererades till stegel och hjul. Ett förnedrande straff där kroppen spikades upp på en påle (stegel) eller delades i fyra delar och lades på ett horisontalt hjul på pålen.
Fästningen blev efter erövringen nerbruten.
På hemmanet Ugglebo 1/4 dels mantal stort längst uppe i norra delen av Glimåkra socken, bynamnet ändrades senare till Uggletorp, bodde änkan "Uggle-Kittan" med sönerna Trued, Pehr, Sven, Nils, Erik, Olof och Karl alla med efternamnet Månsson. När de omsider tillfångatogs visar domstolsprotokollen att de farit vilt fram runt om i bygderna.

I varje fall Pehr, Sven och Nils medan Trued blev ihjälskjuten i krigets tidiga skede. Bröderna Erik, Olof och Karl har inte lämnat några vilda historier efter sig. Kanske förde de ett mera stillsamt liv än de övriga bröderna.
På Kungsgården som ligger i örkeneds socken bodde vid krigets början en morbror till bröderna och denne försökte på alla sätt tala de vilda pojkarna tillrätta. Men de ständiga förmaningarna gick bröderna på nerverna. En gång då den yngste var hos morbrodern och fick höra samma visa blev han så ilsken att han gick fram till bonden och tog tag i skinnet mitt för strupen och när han tänjt ut det stack han sin täljkniv in på den ena sidan och ut på den andra, dock utan att i övrigt skada gubben.
- Om han fick höra mer missnöje med bröderna eller röjde deras förehavande skulle han nästa gång få sår som ingen salva skulle läka, lovade han. Brödema ägnade sig hela tiden åt att stjäla såväl mat som boskap. En som råkade mycket illa ut var bonden Per i Ekön, två kilometer norr om Hökön. Honom våldgästade de inte mindre än elva gånger. En gång satte de tumskruvar på honom och begärde en lösensumma.

Gökön

Närmaste grannby till Ugglebo var Gökön i Loshults socken (Se bild till höger). Där bodde snapphanen Nils Truedsson och hans maka Sissa. Paret var något av hälare och dit levererade Uggleherarna boskap. Som mest fanns här över 300 djur som Uggle-Pehr med sitt parti hade stulit i Småland. Vid den följande rättegången mot Pehr vittnade Per Persson i Ekön och sonen Per Persson i Lilla Loshult att Göka-Sissan höll krog för snapphanarna i Gökön. Nils Truedsson rymde till Danmark och Sissa fick klara sig själv så gott det gick med fyra barn.
Pehr var tydligen den tongivande av bröderna. Vid allhelgonatiden 1676 hade han tillsammans med Anders Hansson i Rönneboda skjutit ryttaren Erik Staffansson samt tagit hans gevär. Det berättade soldatänkan Kierstina vid rättegången. Rannsakningen mot brödema Pehr, Sven och Nils var rena provkartan på våld, stöld och mord.
Den stackars Sissa våldtogs av UggleSven och fick ytterligare ett barn. Utblottad som hon var fick hon driva omkring i bygden och gick då under namnet "Snapphane-horan", ett namn som hon även fick bära i senare rättegångsprotokoll.

På våren 1677 brände en svensk ryttartrupp deras hem Ugglebo och sedan återstod inget annat än skogen för brödema. Uggle-Pehr äktade en kvinna i Östaröd och i hans band ingick även svärfadern EjlePer. Tillsammans med den ökände snapphanekaptenen Caspar Due, av polsk härkomst höll man till i närheten av den då mest kända härvägen Ryavägen kallad som sträcker sig från Höghult i Småland via Björstorp och Kärraboda i Örkened samt vidare över Norraryd och Söndraryd mot Broby och Kristianstad.
Längs denna väg kom 1612 den unge Gustav 11 Adolf med sin här då han härjade över 20 kyrksocknar i norra Skåne samt ödelade staden Vä. När den svenska hären låg och belägrade Kristianstad, transporterades förnödenheter från Uppsverige och då var just Ryavägen en viktig förbindelse. Men här låg nu Caspar Due, de tre Ugglebröderna och allt som allt ett 60-tal man stort följe och rövade bort vad de kom åt. Möjligen var det detta avbräck som vållades i transporterna som gjorde att Karl XI i sitt läger i Trolle Ljungby lät utfärda ordern om att Örkened skulle brännas och att man på detta sätt skulle komma tillrätta med snapphaneriet.
Generallöjtnant Pontus de la Gardie skriver i november 1676 på sin marsch genom norra Skåne till Ronneby "att i hela detta land icke en enda trogen människa är tillfinnandes, varken bland prästerskapet eller allmogen". Trots att en dansk order av den 20 mars 1677 erkände snapphanerörelsen som lagligt krig kom snapphanarna att behandlas utan all militär respekt från svensk sida. I avskräckande syfte "andra till varnagel" behandlades tillfångatagna snapphanar på de mest bestialiska sätt.

Man upphettade järnstänger som träddes in under skinnet vid ryggslutet och som följde ryggraden till det stack ut i nacken bakom huvudet. På detta sätt ställdes de upp utmed vägarna och kunde leva i flera dagar. I andra fall halshöggs de tillfångatagna och deras huvud sattes på pålar medan den sönderbråkade kroppen lades på hjul. Trots dessa oerhörda bestraffningar upphörde inte plundringstågen eller illdåden från snapphanamas sida. De snarare tilltog än mattades av. Även den bofasta befolkningen kunde råka illa ut för snapphanamas "skämtlynne". Pojken Ingeman i Ubbeboda var som tioåring ute i skogen och plockade bär. Ett gäng snapphanar träffade på honom och en av dem tog tag i det ena benet och svängde honom runt och tänkte slå hans huvud mot en sten. Dock räddades han av en annan snapphane som hade hjärta i kroppen. Denne röt att han skulle låta bli det oskyldiga barnet. Den andre lydde och släppte pojken som gråtande begav sig mot hemmet. Efter misshandeln blev pojken låghalt hela sitt liv. Han blev klockare i Örkened och hans namn finns inristat i en av de kyrkbänkar som flyttades från den gamla kyrkan till den nya 1788. Ingeman Jönsson som pojken hette kom att kallas "Ubba-degnen" och han planterade en ask vid kyrkomuren. Asken stod ända till våren 1950 då den fälldes eftersom det gått röta i trädet.

ÖRKENED BRÄNNS

Den 22 februari 1677 gav Karl Xl ut en förordning att om någon på allmänna vägen slogs ihjäl eller plundrades skulle socknen där detta skedde böta 1000 riksdaler och var tredje man straffas till livet. För varje snapphane som påträffades skulle socknen betala 1000 riksdaler och var tionde man hängas. I denna förbindelse ingick bland andra Örkened och Osby socknar. Snapphaneriet fortsatte oförtrutet och nu var kungens talamod slut. Vad den utlösande faktorn till att Örkeneds socken bestraffades så hårt har inte gått att utröna. Endast spekulationer föreligger. Möjligen är det Caspar Dues och Ugglebrödernas ständiga rövande längs Ryavägen men även det faktum att samma snapphaneband var med om att bränna inne bondevakten i Hönjarums skans på våren 1678. I den order han gav visas hur överilat en människa kan handla. Att det skett i hastigt mod kan förklaras genom ordern att bränna ner alla hus vilket även drabbade ryttare och officerare som hade gårdsbruk i Örkeneds socken, sammanlagt 31 stycken. Orden skrevs den 19 april 1678 i huvudlägret i Trolle Ljungby och gavs till Överstelöjtnant Heidenfelt och Dalbrigaden. De skulle genast avmarschera och manskapet delas upp i tre grupper där en grupp skulle gå till Osby, en annan till Broby och den tredje som han själv skulle kommendera gå till Loshult. Ordern som är mycket omfattande och detaljrik ska vi förbigå med undantag för en passus i sjätte stycket: "När han till Örkenö kommer varest snapphanarna icke allenast lärer hava tagit sitt största retirade utan jämväl mästa rovet förvarat låter han i hela socknen nederhugga allt manskap som kan gevär bära, skonar allenast kvinnkön och barnen, men bränner upp gårdarna sedan boskapen och viktualiepersedlarna äro utburne och salverade. Givandes allt övrigt vad där finnes till skövling. Dock att allt sker med god ordning för att Kungl.M:t:s rätte intention genomflykt icke eftersatt varder."
De svenska truppavdelningama gick systematiskt tillväga och löjtnant Nils Skytte skriver i sin dagbok för den 19 april 1678: "Drogo vi på snapphanepartie åt öster och lågo om natten i Broby. 10 april: Fördelte vi oss på tre partier. Överstelöjtnanten gick till Broby, capitain Bratt till Ousby och cap.Cruus stod stilla i Broby. 21 april: Stodo vi stilla. 22 april: Ryckte vi upp på alla 3 orter tillika att efter order uppbrenna hela Örken socken, hvilka order också lyda att ihjälslå allt mankön emellan 15 och 60 år, och uppbrende jag med mina utcommenderade efter min specification näml. Kärraboda, Röfvatorp, Smålatorp, Månstorp, 2 möllor och ett hus, därtill en gammal bonde caputerades och lågo vi om natten i Lönsboda. 23 april: Åter efter specification uppbrende jag med mitt parti Grefveboda, Södra och Norra Hajhult, Trölsatorp, Tjufön, Rumpebo, Kjettebo, Ullshult, Torshult, Hanshult och blev på 2 gårdar när hele Örken avbrend och lågo vi om natten i Lönsboda. 24 april: Till Östraby i Oppmanna och 26 april till Kvarteren i Wiby." Vad Skytte "glömde" bränna var Hässlehyltan som låg nära smålandsgränsen, vidare Lönsboda och Edema gårdar som beboddes av fjärdingsman.

Vidare skonades gården Nybygden eftersom brännartruppen tydligen trodde att den låg i Glimåkra socken. Enligt dåtida press blev ett 20-tal "snapphanar" dödade och en tillfångatagen. De flesta bönderna hade hunnit sätta sig i säkerhet tillsammans med kvinnor och barn. De bodde sedan i hyddor i skogen till återuppbyggnaden kunde börja. Mellan 3 och 4 års skattefrihet beviljades bönderna. Men enligt en inventering 1684 hade ännu inte alla repat sig efter den hårda bestraffningen. Hur gick det då för Ugglebröderna? Många "snapphanar" flydde till Danmark och en del fick pardon eller åtalseftergift som det i dag heter. Dock inte bröderna Pehr, Sven och Nils Månsson. Alla tre avrättades intill småländska gränsen vid Loshult.

Domen löd:
"Snaphanarne Pehr, Swen och Nilss Månssöner af Uggletorp skohle sigh till wählförtjänt Straff och andre sådana till Sky och avskräck ifrån Slicht Ogudacktigt och öfverdådigt lefweme halshuggas, Partheras och steglas och Pehrs Gods och bo etwar dhetfinnes Kongl.Maj:tt och Chronan wara förbrutit och hemfaller."

Göka-Sissan blev förvisad från landet och kanske förenades hon med sin man i Danmark. Den ökände Caspar Due överlevde också kriget men spetsades 1680 av en svensk trupp. När kriget var över och det åter blev lugnt i landet passade Karl Xl på att väga sig på kopparvågen i Falun. Det skedde den 10 augusti 1687 och då vägde han 9 lispund och 15 marker som omräknat i nutida viktenheter blev 79, 67 kilo. Något överviktig kan tyckas eftersom han annars brukar framställas som en smärt och vig person. Då hade ännu inte magcancern märkts som skulle sluta hans bana tio år senare, närmare bestämt den 5 april 1697 klockan 10 på kvällen. Någon sorg över frånfället kändes säkert inte i Göingebygden.

Källa: Text - Kjell Arnoldsson; turistinformation, Göingebygden
Bild: Loshults hembygdsförenings årsbok

<<<--- Tillbaka