Torvskärning i gamla tider
Gunnar har skrivit om hur torvskärningen gick till. Jag har fått hans personliga tillstånd att publicera texten, som i original står dels i Loshults hembygdsförenings årsbok, dels i ett särskilt särtryck ur densamme. Tack Gunnar, för att du upplyser oss yngre om hur ett sedan länge bortglömt hantverk gick till!
Torvskärning i gamla tider
Av: Gunnar Nilsson, Fjärkulla
Torvskärning har gamla anor. Redan i slutet av 1800-talet skars torv för eldning i bostäderna, så kallad sticktorv. Den torven var ca 25x15x7 cm. Den skars på våren, för att den ej skulle frysa och bli skör på vintern. Man skar helst i kanterna på de stora mossarna där kvalitén var bättre. Med det menas att torven var hårdare och gav ett bättre bränslevärde. Fram i juni månad vändes den och efter en månad kupades den i ca en meter höga kupor för ytterligare torkning.
Väster om Dalhem finns ännu spår av torvgravar som bär vittnesbörd om denna verksamhet. Nyligen gjorde jag ett besök på de platser där bränntorven förr i världen togs upp. Torvtäkten var en rättighet för torpen, man fick ta upp det man ansåg man behövde till hushållsbränsle. Torpställena som ägnade sig åt torvtäkt häromkring var i tur och ordning Emma Nilssons, Edvard Nilssons som senare blev Palle Johns och Enock Johanssons. Han hade köpt ett jordområde där det fanns möjlighet till egen torvtäkt. När sedan torpställena friköptes, försvann rätten för innehavarna att skära torv. Enock Johansson uppförde år 1904 en torvlada som var fem gånger fyra meter. Enock tog upp mycket torv på sin mosse för han hade ett stort hus som värmdes upp med en sättugn. I den eldades med större torvor (25x 15x 12 cm) än normalt. Torvladan var bra på det sättet att han kunde köra hem lite efter hand som han förbrukade. Bränntorven var ett unnärkt bränsle om kvalitén var den rätta. Tre till fyra torvor inlagda på kvällen höll värme hela natten. Stamhemmanet där torven bröts, ägdes av John Hultberg, sedan av Nils Jonsson och idag av Sune Bengtsson.
Jag är övertygad om att denna torvbrytning hade stor betydelse för att dryga ut bränsleförråden. Ved var inte så lätt att anskaffa och pengar att köpa för var en bristvara. Nu håller de gamla torvgravarna på att växa igen och de gamla torvskärarna vilar i sina gravar. Av Enock Johanssons torvlada återstår bara stenfoten.
Min morfar och min mor skar sticktorv på Hököns mosse 1902. Där fann min mor en förväxt myrfura eller rot som hon tog vara på. Hon hade den sedan på väggen därhemma som prydnad.
Att min mor, som var född 15/9 1890 kunde sätta ut torv när hon bara var tolv år gammal berodde på att sticktorvorna som togs upp var ganska små och lätta. Torvskärningen hade varit en omöjlighet för en så ung flicka med de större och tyngre strötorvorna. Med den stora familjen som Karl och Blända Strid hade (11 barn), så var det en nödvändighet att alla som kunde drog sitt strå till stacken.
Här ses Gunnar Nilsson som barn, omgiven av sin familj.
Strötorvskärning är något helt annat. När man började med denna verksamhet vet jag inte, men si älv var jag med min far 1936 på Rudolf Kristenssons mosse i Hultaberg. Vi började skärningen efter midsommar då torven från föregående år var inbärgad i fältlador. Jag har varit med om tre sorters skärning. Den vanligaste metoden var att man skar en halv meter brett och en meter djupt (6 torvor djupt blev 12 torvor brett i utsättningen). Den andra metoden var att man skar en halv meter brett och en meter djupt samt 30 cm djupt och en halv meter brett vid sidan om (6 torvor djupt blev 12 torvor samt 2 torvor djupt i rännan vid sidan om, det blev 12+4=16 torvor). Vid den tredje metoden slutligen skar man i botten 1 meter brett och en halv meter djupt (3 torvor djupt samt 4 torvor brett blev också 12 torvor). Detta gjorde man för att mossen skulle vara länge.
I praktiken gick det till på följande sätt: Vi hade en lina av ståltråd ca 10 meter lång som användes för att den nya kanten som var 50 cm från den gamla kanten skulle bli rak. Sedan gick vi ner i diket och kastade ner 6-7 cm av det översta lagret. Det var nämligen för löst för att användas. Efter det kom avstickningen i så kallade 50 cm länga bänkar. Under det nyss nämnda smullagret skar vi sedan 4 torvor djupt och 2 torvor brett. Det blev i första skedet 8 torvor på varje bänk. När hela linlängden i metod två var uppskuren, vidtog utsättningen, det betydde 16 torvor brett. En meter från kanten fick vi inte sätta, där skulle bottentorvorna ligga. Bottentorvorna var 2 djupt och 2 brett på varje bänk, alltså 4 på varje bänk eller sammanlagt 12 torvor på varje.
Verktygen vi använde vid skärningen var spadar och grepar. Spadarna som användes till strötorvskärningen var tillverkade av Vedevågs AB storlek nr 1. Redskapet för sticktorvsskärningen kallades tomjärn och hade ett platt blad förutom en liten upphöjning längs mitten. Bredden var 15 cm och längden 25 cm. Förutom skaftet som var försett med ett ca 70 cm långt trähandtag. Torvjärnen var troligen tillverkade av skickliga hemmasmeder, för jag minns inte att jag såg några fabriksstämplar. Greparna hade antingen 4 eller 6 horn. Själv använde jag en grep med 6 horn. Jag slipade bort 2 av hornen så det blev 4 kvar. Sedan smidde jag till de kvarvarande innersta hornen, så att mellanrummen mellan hornen blev lika. En bred grep skonade torven vid utsättningen.
Prissättningen: Vi hade 18 öre per kubikmeter. Ett strängt dagsverke bestod av ungefär 60 längdmeter. Det gav en daglön på 5 kronor och 40 öre. Jag vill nämna något som inte har direkt med skärningen att göra och det är att före 1936 var det trögt på arbetsmarknaden. Det var inte lätt att få något arbete överhuvudtaget. Men 1936-38 lättade det, delvis på grund av en herre vid namn Hitler som satte igång med upprustningen av Tyskland. Då blev det stor efterfrågan på varor även från Sverige. Jag har starka minnen av hur det påverkade torvindustrin. Timlönen på torvmossarna var 40 öre 1936 för att sedan stiga till 50 öre 1938. 1939 blev det stor brist på arbetskraft på torvmossarna då även andra industrier kom igång. Gotthard Nilssons i Älmhult ordnade t.ex mycket arbete till hökönsborna med omnejd, med kläder som skulle sprättas upp och sorteras. Det kallades "lumpa".
Nu åter till torvarbetet. Skärningen pågick ända fram till jul eller tills det frös igen. Då fick vi arbete med pressning av torvströbalar. Torven kördes från ladorna i vagnar som gick på räls. Hultabergsmossen hade inget lok utan vi fick skjuta vagnarna för hand. Det fordrades tre man för detta arbete.
Vagnarna togs in i fabriken där en man kastade ner torvorna i en slisk som var försedd med en cylinderrivare. Den malde torven till lämplig konsistens. Därifrån gick torvströt upp till en press som sköttes av två man. Pressen kan enklast beskrivas så här: På bottenplattan lades 3 till 4 rebb (träribbor). Sen sänktes den ner till ett bestämt djup. Man fyllde sedan det tomma utrymmet med den rivna torven. Därefter lades 3 till 4 rebb överst i pressen. Sedan drevs bottenplattan upp till en viss höjd och man stack in 3 st. ståltrådar som knöts på den ena sidan. När pressen kördes ner låg balen där färdigpressad och fin, klar för transport till järnvägsvagnen.
Drivkraft till pressen var en ångmaskin som eldades med ved. Det betydde att maskinisten fick börja en timme tidigare än vi andra. Ångmaskinen användes även för att driva ett mindre sågverk som försåg fabriken med rebb till balarna. Torvströbalarna skulle innehålla ett visst antal liter torvströ. Köparen kunde kontrollera volymen genom att lösa upp balen och mäta innehållet. Jag vet att det förekom fusk med volymen och att klagomål förekom. Något fusk förekom dock inte på Kristenssons mosse i Hultaberg, för där fanns en trotjänare vid namn Seth Sjöberg som såg till att allt gick rätt till.
När vi kom fram till maj månad så skulle torven som skurits på hösten vändas. Det förekom tre olika sätt att vända torv på. Kristensson på Hultaberg fordrade tre torvor på högkant och en torva till tak. Det var ett mycket jobbigt sätt att vända torv på. Krysén på Stränghult fordrade en tarva på lågkant samt en torva på högkant, ett mycket enkelt och bra sätt som var lätt att utföra. Bengtsson på Hökön och Rynnarp fordrade två torvor mot varandra i rader vilket också var en jobbig metod. Betalningen var 4 öre per kubikmeter, alltså 2 öre längdmetern.
En förvaltare var känd för att han tyckte om att studera snygga kvinnor under deras arbete på mossen. Han krävde dessutom att de skulle vara tillmötesgående. Om de inte var det, så hade han inget jobb för dem. Jag har själv en kusin som blev till med anledning av förvaltarens fordringar på tillmötesgående från den kvinnliga arbetskraften.
Strötorvskärning. De fyrkantiga torvkokorna eller torvorna skars utför hand med spade och kastades ut på fältet, för att torka. Torvströfabriker har i närheten av Osby samhälle funnits i Gullarp vid nuvarande Industriområde Väst och i gränsen mellan Holmö och Holma nära nuvarande USA-bildelar AB. På båda platserna fanns smalspåriga järnvägsnät. Från fabriken i Gullarp till norra lastkajen vid Osby järnvägsstation fanns dessutom en särskild smalspårig järnväg för transport av balarna. Bränntorv har bl a tillverkats i Holmö och Holma.
Nästa fas i torvarbetet var kupningen som gick till på följande sätt: man lade 5 torver i en cirkel. Sen lade man nästa varv så att mitten på torvan låg över skarven på det understa varvet. Höjden på kuporna skulle vara minst 2 meter och 20 cm. Priset för detta arbete med kupningen var 5 öre per kubikmeter eller 2.5 öre längdmetern. Ofta förekom tävlingar om vem som klarade av att kupa det längsta stycket. Jag har ett starkt minne av att Sven Johansson i Fjärkulla hade ett nära nog oslagbart rekord när han en dag kupade 300 längdmeter. För det jobbet tjänade han 7 kronor och 50 öre, en stor summa pengar på den tiden, men han hade säkert jobbat 10 timmar den dagen.
Efter kupningen kom inbärgningen i fältlador,. Det räknades som det tyngsta arbetet. Vi tillverkade en så kallad bår som bestod av två stycken brädor 1 tum gånger 6 tum och ca 2 m. långa. På dessa spikade vi ribbor men vi lämnade ca 30 cm vid var ända. Brädorna som kallades skalmar stod på högkant. Ändarna på dessa brädor yxade vi till på så sätt att handtaget kom så högt som möjligt, så att det blev lättare att få ett bra tag när man bar. På båren rymdes ca 1 kubikmeter. Det var ett mycket tungt arbete att bära torven till ladorna. Många använde ringar av tyg som sattes runt skalmarna och handlederna för att inte riskera att släppa båren. När kärrorna kom, de första hade trähjul, blev jobbet lättare, då den största delen av tyngden bars av hjulet. Ladorna låg med ungefär 70 till 80 meters mellanrum, så vi fick transportera torven 30 till 40 meter som längst.
Vad användes torvmullen till? När jag började med torvarbetet var det nästan bara jordbruket som använde torvströ. Det ströddes i gödselrännorna för att suga upp urinen och i grisboxarna för att hålla rent. Det användes också blandat med kalk i husens trossbottnar för att isolera och motverka mögel.
När priset på torvströet steg och flytgödseln blev populär började man istället att använda torven som jordförbättringsmedel i trädgårdarna. Av hela torvor gjorde man trädgårdsmurar.
Ja nu har cirkeln slutits om torvskärning i gamla tider. Men för bara två år sedan skar jag fortfarande torv i mindre skala. Men nu har mina krafter avtagit för mycket för detta tunga arbete så jag har lämnat över verktygen till Thom Carlsson i Norra Hulta som med sina goda kroppskrafter och med mina råd om hur han tekniskt skall gå till väga säkert kommer att föra traditionen och kunnandet vidare.
