Tröskning i gamla tider
Här skriver Gunnar om hur tröskningen på gårdarna gick till förr i världen.
Jag har fått hans personliga tillstånd att publicera texten som i original står i Osby hembygdsförenings årsbok 2006.
Tröskning i gamla tider
Av: Gunnar Nilsson, Fjärkulla
Med teckning av: Artur Strid
I slutet av 1700-talet och även en bit in på 1800-talet förekom en metod som kallades slagtröskning. Man lade kärvarna med kornen mot varandra och sedan slog man med en så kallad plejel tills kornen lossnade. Det kunde vara upp till tre man som slog samtidigt med dessa plejlar, som var gjorda av två stycken ca 5 cm grova käppar sammanbundna med ett ålskinn, som var mycket segt och bra. Det fordrades mycket stor vana att hålla takten när man slog.
Nästa fas i utvecklingen av tröskningen blev när svenskarna var nere i Tyskland och krigade. En fältherre Carl Georg von Döbeln fick se att tyskarna använde sig av ett cylinderverk för tröskningen. Det var mycket effektivare än den gamla metoden med plejlar. Han skrev en uppsats 1794 om sin upptäckt med titeln Tröske Machine.
Han införde tröskning med cylinderverk som man kan säga revolutionerade tröskningen i Sverige. De första verken drogs för hand och det fodrades tre man för att hålla farten uppe. Cirka 700-800 varv per minut krävdes för att få ett bra resultat. Senare kom man på att dessa verk kunde drivas med hjälp av hästar eller oxar. Vandringens konstruktion var ett stort och ett litet kugghjul. Från dessa kugghjul gick en bom, som kunde vara enkel för en eller två dragare, eller kunde den var genomgående för ett par hästar eller oxar vid vardera sidan. Från denna vandring utgick en axel som gick in till verket som stod på logen. Axeln var försedd med en polhemsknut för vridningens skull.
När undertecknad var ung fick jag förtroendet att köra två kraftiga hästar vid tröskningen på en gård. Jag minns det med stolthet. Ibland sade ägaren att jag fick mana på hästarna lite för att varvet i verket skulle bli det rätta. Vid denna form av tröskning var det en som kastade fram kärvar, en som stack upp halm och en som tog emot halmen.
Det äldsta systemet att skilja agnarna från säden var att kasta. Man fick passa på när det blåste bra. Man tog en handfull och kastade mot vinden. Då flög säden en bit iväg medan agnarna föll ner med en gång. Snart konstruerades en maskin
som kallades harpa. Där fanns ett rissel som gick i zicksack och fläkthjul av trä som blåste bort agnarna, medan säden som på ett lutande plan av trä gled ner på golvet. På så sätt skildes agnarna från säden. Harpan gick lätt att dra runt för hand. Jag minns att jag som 12-13-åring klarade av det jobbet.
På trettiotalet hade ångmaskinen blivit vanlig som drivkraft. Men själva flytten av tröskan mellan gårdarna skedde med hjälp av hästar som lite längre fram i tiden ersattes av traktorer både för transport och som kraftkälla för tröskverket. De första traktorerna jag minns gick på järnhjul.
Arbetet med tröskningen var hårt och röken var mycket besvärande. Tröskorna förvandlades också från stiftverk till slagverk, vilket betydde att cylindern bestod av tvärliggande skenor. Så småningom konstruerades en press för halmen, vilket underlättade arbetet. Dessförinnan kom halmen ut i lös form i ena ändan av tröskan, den så kallade "röven". Palle John, som följde tröskan om höstarna, hade alltid jobbet stt stå vid "röven" därför att han inte led av röken. Hans kompis Karl Antonsson var den som alltid bar säckarna. Han hade som yngling tagit värvning vid flottan. Där blev han utbildad till sjukvårdare så han kunde en hel del om blessyrer och krämpor. När bönderna hade kor och kvigor som hade det svårt vid kalvningen skickades det bud efter Antonsson. Det ryktades att även kvinnor vid depressioner och dylikt sökte hjälp av denne man. Antonsson såg mycket bra ut och var alltid gladlynt och trevlig. Kanske ägde han samma förmåga som den ryske munken Rasputin, som enbart med hjälp av blicken kunde få kvinnor medgörliga och befriade från sina depressioner och andra problem. Karl Antonsson var sambo med Emma Nilsson (Sigfrids Emma) vars hus jag nu äger.
Denna tröskningsmetod krävde att två man slängde fram kärvarna, en som lade dem tillrätta och en som skar av banden. På de riktigt stora tröskorna behövde man inte skära av banden utan det gick bra att mata in dem med banden kvar. Ytterligare en matade tröskan med kärvarna. Innan pressen kom krävdes det tre man i halmen. Senare klarade en man att ta emot de pressade halmbalarna. En man gick åt att bära sädessäckarna och en man till agnarna.
Det var nästan alltid mycket god mat på de ställen där tröskan var. Det var en tävlan om viken husmor som kunde laga bäst och mest mat. Middagsmålet bestod ofta av kött från höns. Jag är övertygad om att tusentals tuppkycklingar har fått offra sina liv i tröskningens tjänst. Trösksäsongen började i regel i september och pågick i regel till november/december.
Tidsåtgången var t.ex. hos Nils Bengtsson i Ållekulla ca 6 timmar.
På många ställen var den sed att till eftermiddagskaffet skulle det vankas en kaffegök och då hette det att Palle John skulle ha två för han hade det rökiga och besvärliga jobbet vid "röven".
På en gård i Fjärkulla fanns en mycket religiös man som gärna praktiserade att dra in en eller två man ur arbetsstyrkan för att förbilliga tröskningen. Det fick naturligtvis till resultat att arbetet blev ännu jobbigare för de andra men dessbättre hörde den typen av besparingar till undantagen på gårdarna. Ivan Svensson i Gungekulla har för mig berättat att han som maskinist följde tröskan hela hösten och att de blev trötta på den ofta förekommande maten från höns. Men en dag kom de till ett ställe där bondmoran hade kokt en stor päregröd och till den serverades stora feta saltsillar. Hon påstod efteråt att hon aldrig sett ett tröskgäng äta med sådan aptit. Det fanns ett ställe där den goda seden med den goda förplägnaden inte hölls. Nils Bengtsson i Ållekulla har för mig berättat följande: Arbetet på den aktuella gården påbörjades klockan sju på morgonen och man fick middag klockan tolv. Därefter fortsatte tröskningen till klockan tre då man intog eftermiddagskaffe. Klockan sex, då det var vanligt med kvällsmat, hände ingenting utan jobbet fortsatte utan avbrott till klockan elva på kvällen. Nils Bengtsson påstod att han långa stunder var försatt i trans på grund av utmattning och för lite mat. Hoppet tändes en gång klockan sju då ägaren kom ut och inspekterade, men hoppet slocknade snart för han ville bara veta om de kunde tröska färdigt den kvällen. Att dumheten tog över klokheten när man behandlade arbetsfolket vid tröskning hörde till undantagen.
Av: Gunnar Nilsson, Fjärkulla
